Utbildningspolitik

Sveriges utbildningspolitik administreras av Utbildningsdepartementet där det, för innevarande mandatperiod, finns två ansvariga ministrar, utbildningsminister Anna Ekström och ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, båda från Socialdemokraterna. Utbildningsdepartementet ansvarar för förskola, skola, vuxenutbildning, studiestödsfrågor och högskoleutbildning.

Departementet har även ansvar för olika myndigheter inom utbildningsområdet, som exempelvis Centrala Studiestödsnämnden, Universitetskanslersämbetet, Skolverket och Skolinspektionen.

Riksdagens utbildnings- och forskningsarbete handhas av Utbildningsutskottet där alla riksdagspartier är representerade.

Utbildningsfrågor hamnar även under EU:s paraply. Främst har EU försökt arbeta för att länderna i Europa ska samordna sina utbildningar, högskolepoäng och examina, så att samma utbildning blir likvärdig i de olika medlemsstaterna. EU arbetar även för att öka utbytet mellan länderna genom ERASMUS-programmet.

Historik

Under medeltiden hade Katolska kyrkan hand om utbildningen i Sverige. Adelns ungdomar kunde gå i klosterskolor och lära sig klassiska språk, teologi och en del naturvetenskap. Efter reformationen såg Gustav Vasa till att dessa lärosäten hamnade under protestantiska präster, och utbildningen handlade mycket om att utbilda nya präster.

Kyrkan fortsatte att ha kontroll över utbildningsfrågorna under flera sekler. Kyrkan motsatte sig flera reformer på utbildningsområdet under denna tid. Slutligen började staten att ta ett aktivare ansvar för utbildningen i landet, men kyrkan hade fortfarande stort inflytande genom att det var stiften som genom församlingarna anordnade folkskolorna. Det var dessutom oftast prästen som kontrollerade om barnen uppnått godtagbara resultat.

En reform i slutet på 1700-talet ålade föräldrarna att se till att barnen lärde sig läsa och 1842 infördes allmän skolplikt för första gången i Sverige. Sverige fick nu sin första enhetsskola, det vill säga samma skola för alla, oavsett kön, religion eller föräldrarnas inkomster. Ansvaret för skolan låg hos Ecklesiastikdepartementet vilket även hade hand om kyrkliga frågor. Den helt sekulariserade svenska skolan kom först med reformen 1968, då Utbildningsdepartementet inrättades.

Viktiga frågor

Ofta kallas utbildningspolitiken för ”mjuka frågor” av politiker, till skillnad från de så kallade ”hårda” politikområdena näringsliv, försvar och utrikespolitik. Det kan dock ofta hetta till i utbildningspolitiken. Ett exempel på detta var Kårhusockupationen 1968, som hade sin upprinnelse i Universitetskanslersämbetets betänkande om fasta studiegångar, UKAS. Skolpolitikerna ville begränsa studenternas möjligheter att fritt välja ämnen, och göra alla utbildningar treåriga för att öka genomströmningstakten. Dessutom skulle studenter som inte tog tillräckligt många poäng stängas av. Är du en av landets lyckliga studenter, som dessutom har fått en studentlägenhet kan du få bra flyttstädning i exempelvis Lund när studietiden är slut.

Politiker från högersidan talar ofta om att universiteten ska utbilda för näringslivets behov, och att de i stället för grundforskning ska bedriva spetsforskning. Det låter bra, men utan grundforskning blir det ingen spetsforskning. En student i början på sin utbildningsbana har ingen möjlighet att veta vad näringslivet kommer att behöva om 5-10 år. Framtidens innovatörer hittar vi nog fortfarande hos dem som har gått en krokig utbildningsväg byggd på intresse och lust, likt Steve Jobs, Marie Curie och Håkan Lans.

Universiteten

Utbildningspolitiken handlar till stor del om universiteten. I Sverige råder det inflation inom högre utbildning vilket riskerar att sänka standarden hos utbildningarna. Sverige har 15 universitet och 12 högskolor på 10 miljoner invånare, rimligare torde vara 5-6 universitet som får mer av utbildningsbudgeten.